För någon månad sedan hade Svd en artikel om att Svenska Boklån AB, företaget som ansökt om att få ta över den kommunala biblioteksverksamheten i fem kommuner, hade fått avslag i fyra (den femte hade inte bestämt sig än). Företagets VD, Per Magnus Wicén menade dock att det fanns stora fördelar med hans affärsidé:
“Det kunden vill ha, det levererar vi. Om Camilla Läckberg lånas ut 5000 gånger per år behöver man kanske mer än ett exemplar och om Bodil Malmsten lånas ut tio gånger per år då behöver man ju inte tio exemplar.”
Jag har visserligen bara jobbat ett år på folkbibliotek (i en liten kommun, och det var ett tag sen), men blev lite konfunderad av det uttalandet. Brukar inte bibliotek anpassa inköpsvolymerna efter förväntade utlånsvolymer?
I morse satt jag och sökte lite i nätkatalogen för en av de kommuner som gav Svenska Boklån nobben (Uppsala) och beslöt mig för att kolla hur det egentligen stod till med Läckberg och Malmsten. Resultatet, om man räknade pappersböcker på huvudbibliotek, bokbuss och filialer blev att Läckbergs senaste bok, Sjöjungfrun, fanns i cirka 34 exemplar, varav åtta inte var utlånade. Det fanns fem reservationer på den. (Jag antar att filialerna inte fjärrlånar kors och tvärs åt varandra?) Malmstens senaste, Sista boken från Finistère, fanns i cirka elva exemplar, två fanns inne och det var 22 reservationer på den.
Uppenbarligen har Wicén rätt och biblioteksverksamheten behöver övertas av någon som ser till låntagarnas behov. Mer Bodil Malmsten åt folket!
Minns ni “Library Lovers”, den där kampanjen med rosa hjärtan som Svensk Biblioteksförening drev i våras och som så småningom utmynnade i en liten kulturdebatt?
Inte? Hursomhelst, lagom till Bokmässan lät SBF ta fram knappar på 14 olika språk, och i veckan lottade de ut överblivna uppsättningar bland hugade medlemmar. Och undertecknad blev en av de lyckliga vinnarna. Upphäver nästan bitterheten över att inte ha kommit iväg till Göteborg i år (heller).
Firade vinsten i förväg genom att knata iväg till mitt lokala bibliotek och låna 7 böcker.
Bibliotek kommer att vara utrotade om tio år. Eller ha andra funktioner än de har idag. (M.a.o. business as usual.)
Betydligt mer alarmerande är att (fiktiva) bibliotekarier inte tycks vara intresserade av att ha intimt umgänge med personer av det motsatta könet (eller med personer av samma kön för den delen).
Och mycket riktigt, när Stockholms stadsbibliotek efter många förseningar äntligen öppnar sin nya sajt innehåller personalsidorna bara information om folks namn, yrkestitel och kontaktuppgifter – ingenting om när de sexdebuterade eller vilka deras favoritsamlagsställningar är. Bakläxa!
Lite olika saker som jag hittat:
Guide till vilken följd Terry Pratchetts Skivvärldsböcker ska/bör/kan läsas i. (PDF)
(Hittad på The L-Space Web, där det finns mer information om Pratchett och hans böcker.)
Kungliga biblioteket öppnade härom veckan sin nya, snyggare och förhoppningsvis bättre webbplats. Med den digitaliserade Djävulsbibeln.
Sju minuter Heidi, d.v.s. den käcka tv-serien från slutet av sjuttiotalet. Av någon obegriplig anledning dubbad till engelska, men den hurtiga signaturmelodin är bevarad!
Eftersom jag blivit en väldigt dålig tv-tittare, tog det ända till igår innan jag upptäckte att SVT:s nya dramaserie Andra Avenyn är skapad av såpaveteranen Peter Emanuel Falck. Och han förnekar sig inte, utan stoppar en en rollfigur vid namn Dildo.PEF var ansvarig för Koma, Joker, Raspen, Bimbo och en hel del andra såpakaraktärer med kufiska (smek)namn under 80- och 90-talet. Det känns tryggt på något vis.
Jag har inte ett dugg lust att läsa Peter Pohls nya ungdomsroman Nu heter jag Nirak, men denna mening i Ying Toijer-Nilssons recension i SvD, fick mig att småle:
“Det är inte otroligt att de avsnitten kommer att bli mycket tummade i bibliotekens exemplar som fallet en gång var med vissa sidor i Hans-Eric Hellbergs 70-talsböcker.”
Förvisso är det en välsignelse för hårt hållna men vetgiriga tonåringar (om sådana fortfarande existerar) att det finns sexscener i böcker av respekterade ungdomsboksförfattare. Kräver mycket mindre smygande på det sättet!�
Katrineholms bibliotek har i dagarna infört RFID (en typ av automatisk utlåning/återlämning). Inga fler utlån eller återlämningar över disk! På bibliotekets webbplats finns en rapport om RFID på bibliotek, utförd på uppdrag av länsbibliotek i Uppsala.
Efter att ha ögnat igenom denna – mycket tekniskt inriktade – rapport, börjar jag fundera över hur de bibliotek som helt tar bort möjligheterna till “manuell” utlåning ersätter den mötesplats mellan bibliotekspersonal och besökare som lånedisken faktiskt är. (Jag har befunnit mig på båda sidor om den, så jag känner mig inte helt obildad i frågan.) Självbetjäning vid lån och återlämning lösgör tid som bibliotekspersonalen kan använda till andra, i många fall värdefulla, arbetsuppgifter – uppsökande verksamhet, webbutveckling, kulturevenmang etc. – och jag har förståelse för att man måste se till att systemen verkligen används för att de ska löna sig. Och såväl bemannade informationsdiskar som kringvandrande bibliotekspersonal kan fungera bra för de biblioteksbesökare som behöver fråga om något.
Men det finns en typ av samtal – främst de som handlar om besökarnas åsikter om biblioteket; “den här boken var fantastisk, skylta med den”, “ni borde har mer kvällsöppet”, “hur tänker ni när ni köper in dataspel” som jag föreställer mig är enklare att sätta igång när man ändå står vid disken med ett ärende. Frågan är om biblioteken har råd att förlora de samtalen och vad de gör för att få behålla dem.
(Måste i ärlighetens namn tillägga att jag är ganska glad för att det folkbibliotek jag oftast utnyttjar har infört möjligheter till både automatisk utlåning och återlämning, samt att de bytt ut sitt ganska skrämmande jätteschabrak till lånedisk mot någon betydligt anspråkslösare. Men jag är ändå glad över att den där lilla disken finns – då vet jag var jag får tag på personalen när autmaterna krånglar. Vilket de då och då gör.)
Folkpartiet har släppt ett kulturpolitiskt program. Avsnittet om bibliotek (s. 9) är betydligt mer utförligt än i det moderata program som kom i våras, och det förefaller som om man förespråkar fria boklån för alla, oavsett ålder. Frågan om avgifter på andra media/tjänster tas inte upp. Ej heller tar man direkt upp frågan om folkbibliotek på entreprenad, även om det konstateras att 1. “bibliotekslagen ska bevaras”, 2. “biblioteken ska fortsätta vara en lokal angelägenhet” samtidigt som det 3. ska finnas en “tydlig nationell bibliotekstrategi”.
Fortsättning följer…
På sidan 10 i senaste Biblioteksbladet reder Henriette Zorn ut det problematiska i bristen på klart formulerade åsikter om fria boklån för vuxna i “Kulturen 2.0″.
Länk till tidskriften i pdf-format.
Själv oroar jag mig fortfarande lite över att vi bibliotekskramare ska skrika “Fria boklån! Fria boklån!” så mycket att någon avgiftsentusiastisk politiker till slut säger “OK, här har ni era fria boklån” för att sedan glatt gå och avgiftsbelägga precis allt annat. Men förhoppningsvis är mina kära kollegor etcetera smartare än så.
Via [Omv] Lite IT:
Library Thing finns nu med svenskt språkstöd. (Men har det blivit enklare att importera titel-info från svenska kataloger?)
Och biblioteket i Odense har startat bok-dokusåpan Bookbrother – vilken irriterande bestseller lämnar huset sist? Önskar att mina böcker kunde sätta igång med något liknande.
Annat:
Annina Rabe skriver i SvD om moderaternas kultursyn, och som bibliotekarie och inbiten bokkramare vill en del av mig skrika ja, ja, JA och skicka blommor till henne, men å andra sidan…att skyffla frågan med avgiftsfria boklån fram och tillbaka är att sopa problemen under mattan och har varit det i tio år. Jag anser också att tillgång till kunskap och kultur inte ska vara förbehållet några få, men att just pappersböcker är så priviligierade över andra media kan jag inte längre motivera på något vettigt sätt.
Inte något debattinlägg om utlåningsavgifter.
Bara några saker jag uppskattar med folkbibliotek.
1. Att gå till biblioteket för att låna böcker ger nästan samma kick som att handla (böcker); man går in tomhänt och kommer ut med en bunt böcker; blanka, nya, omtalade – eller slitna, gulnade, visste inte att de existerade eller gick att få tag på. Samtidigt slipper man nackdelarna med shopping; inga omkostnaderNåja. Bortsett från skatt och eventuella administrativa avgifter., men framför allt behöver man inte behålla alla de där böckerna, de kommer inte stå och damma i den överfulla bokhyllan efter att man upptäckte att de inte var så bra som man trodde eller att de var bra, men inte så bra att man kommer läsa om dem.
2. Biblioteksrummet. Ljust, välordnat, i allmänhet utrustat med hyfsat bekväma stolar, halvtyst, inte hemma. Ingen ångest som dryper från väggarna, ingen telefon som ringer eller inte ringer. Fylld med Gunvor Sjödén bekoftade, piercade, helskäggiga, kostymbeklädda, dogmatiska, humorbefriade, uppfinningsrika, toleranta bibliotekarier och assistenter som allihop skrämmer livet ur mig som besökare, men lik förbannat är vänliga och hjälpsamma nio gånger av tio när man frågar om något.
* * *
Ännu ett skäl att tycka om The Uppsala English Bookshop: De ställer upp Anna Funders Stasiland med en liten skylt att man bör läsa den om man gillade den Oscarsbelönade filmen De andras liv. Har ej sett filmen så jag vet inte om det stämmer, men boken är fantastisk; porträtt av ett tiotal personer vars liv alla påverkades av det östtyska systemet (oavsett om de bevakades av Stasi, var medlemmar, ritade upp sträckningen för Berlin-muren eller försökte klättra över den). Skrämmande och totalt fascinerande.