Alltså finns det ingen, jag säger ingen anledning för dig att inte ikläda dig denna vid mer eller mindre högtidliga tillfällen. Nobelfesten, Riksdagens högtidliga öppnande, invigning av friskvårdsmässor i Eslöv, you name it! Folkdräkt är alltid rätt, i helg så väl som i söcken!

Åtminstone min sakta men säkert falnande entusiasm för monarkin skulle höjas någon grad om den medförde att man fick se (icke-fiolspelande eller folkdansande) män i folkdräkt någon gång. Så dra på dig Ockelbos färger, för kronprinsessa och fosterland!

Och så hoppas jag att du och din tillkommande får en trevlig bröllopsdag.

Antal lästa böcker: 102 (150).
Av dessa var 99 även påbörjde under året. (145)

Cirka 77 st var vad jag räknar som “skönlitteratur”. (102)
Av de 25 fackböckerna var 13 st memoarer, biografier, dagböcker eller
brevsamlingar. (48/19)

34 st var på engelska. (51)
31 st var översatta till svenska från japanska, engelska, finska, ryska, isländska, franska, tyska, holländska, latin, arabiska, turkiska, spanska, akkadiska och polska. (36)

48 st ägde jag själv, 54 st hade jag lånat från bibliotek eller vänner. (70/77)
4 st var recensionsböcker. (11)
15 st var barn- eller ungdomsböcker. (15)
Cirka 19 st var “genre” (fantasy/hästböcker/deckare) (29)
4 stycken var tecknade serier. (3)

1 st dramatik. (3)
2 st lyrik. (1)
10 var en omläsning. (11)

Bokinköp (åt mig själv) under året: någonstans kring 20 böcker, om jag inte förträngt någon tokshopping på rean eller så.

Tio (elva) bra böcker jag läste under året:
Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami

The Book Thief av Marus Zusack

At Large and Small av Anne Fadiman

Radikaler och viktorianer av Ruth Halldén

Father Melancholy´s Daughter av Gail Godwin

Anteckningar från en liten Fiat av Zbigniew Kuklarz

Northanger Abbey av Jane Austen

Gilgamesheposet

Zahrah the Windseeker av Nnedi Okarofor-Mbachu

Fast det är första gången han publicerar en bok under det förkortade namnet Simon Montefiore, det måste medges.

Lisbeth Pahnke var upphovskvinna till bokserien om Britta och Silver, fjorton böcker som kom ut mellan 1966 och 1979. Jag läste ett flertal av dem i början av 80-talet, så sent som för ett decennium sen kom de tidiga böckerna i nytryck.

Härom veckan slog det mig dock att jag inte har en aning om huruvida Pahnke verkligen existerar eller ej. Kanske var namnet bara en front för ett par manliga kusiner i Lysekil som drev en liten skrivarfabrik där litterata hästflickor krängde ut kapitelböcker för svältlöner? Kanske var det egentligen Sara Lidman som kände för att slappa lite mellan de seriösa romanerna och reportageböckerna?

En snabb googling visar att verkligheten är betydligt mindre dramatisk men mycket trevligare. Enligt Barnens bibliotek så finns Pahnke på riktigt, bor i Vetlanda med några hästar och en man och skriver för tidningen Ridsport. Så var det med den saken.

Framför allt så gillar jag att även om Britta är en tonårig hästtjej som växer upp till en vuxen hästtjej som får sitt drömliv; att äga och arbeta med hästar, så framgår det med all tydlighet att drömlivet innebär att alltid gå upp i svinottan för att hästarna måste ha mat, att stå i en blåsig paddock och försöka lära griniga ungar på ännu grinigara ponnyer att trava utan att dunsa i sadeln, och att gå klädd i samma slitna jeans år ut och år in, för det är alltid viktigare att köpa kraftfoder eller en ny grimma.

Till det återkommande bi-persongalleriet hör i de tidiga böckerna den stilige Rinaldo, russet Lilleman, hans ägare Eva-Lena och hennes charmige farfar, ridläraren fabror Magnus med dottern Gunnel samt Brittas trista föräldrar och odrägliga småsyskon. I de senare böckerna ersätts de av hästarna Billy, Tim, Tom och Cayenne, hunden Skuffen ej att förglömma. Även förekommande är Brittas ridlärarkollega Kicki och hennes självupptagne pojkvän Tomas, den senare oftast i sällskap med fullblodet Lord Peter. (Fullständigt namn Lord Peter Wimsey. Pahnke är inte direkt den författare man förväntar sig ska leda vidare till Sayers, men det fungerade för mig.)

Och sist men inte minst  så finns där Lasse, en rask yngling som klär i cremefärgad polotröja och rostfärgade manchesterjeans, och som med en stalkeraktig envetenhet dyker upp för att le retsamt mot Britta och komma med förnumstiga råd som ingen har bett om. Från början är de ridskolekompisar och senare bara råkar han börja studera (till vad?) alldeles i närheten av den ridskola hon jobbar på.

Serien avslutas hastigt och lustigt mitt i en ridlärarkurs på Strömsholm. Hade den fortsatt hade jag nog förväntat mig att Britta skulle a. inleda en seriös romans med Lasse eller b. gå på en föreläsning om manliga härskartekniker och därefter träna upp Silver att trampa karln på tårna varje gång han öppnade munnen för att skämtsamt förklara vad hon gjorde för fel.

Antal lästa böcker: 150 (98).
Av dessa var 145 även påbörjde under året. (97)
Känns uppriktigt sagt som lite väl mycket. I år ska jag försöka skriva mer i stället.

Cirka 102 st var vad jag räknar som “skönlitteratur”. (76)
Av de 48 fackböckerna var 19 st memoarer, biografier, dagböcker eller
brevsamlingar. (22/9)

51 st var på engelska. (44)
1 st var på danska (0)
36 st var översatta till svenska från engelska, norska, tyska, franska, spanska, ryska, isländska, finska, ukrainska, tjeckiska eller ungerska. (21)

70 st ägde jag själv, 77 st hade jag lånat från bibliotek eller vänner, 3 st läste jag på nätet. (72/26/0)
11 st var recensionsböcker. (17)
15 st var barn- eller ungdomsböcker. (14)
Cirka 29 st var “genre” (fantasy/skräck/deckare/romantik) (29)
3 stycken var tecknade serier. (6)

3 st dramatik. (1)
1 st lyrik. (0)
11 var en omläsning. (15)

Läst klart per kvartal: Oklart, men minst under andra kvartalet.

Bokinköp (åt mig själv) under året: mer än 15 st och mindre än 20?.

Tio (elva) bra böcker jag läste under året:

K.J. : en biografi över Klara Johansson av Carina Burman.
Tror sällan att jag har läst en svensk biografi som varit så intressant, kunnig och underhållande, till och med notapparaten är en njutning att läsa. Extra plus för det helkvinnliga bildgalleriet på innerpärmarna.

Njals saga

Fruit of the Lemon av Andrea Levy
Lite splittrat men roligt och tankeväckande om brittiska Faith som letar efter sin familjehistoria på Jamaica. Levy’s krönika om bakgrunden till romanen rekommenderas också.

Donne – the reformed soul av John Stubbs
Fängslande skildring av en man, en stad och en tid. (Diktanalysen är dock kanske lite väl biografiskt inriktad?)

Nattens bibliotek av Alberto Manguel.
Enbart Manguels skildring av hur han byggt inrättat sitt privatbibliotek i en gammal frans lada får mig att dregla.

City of Glass av Paul Auster/Paul Karasik/ David Mazzucchelli.

Persuasion av Jane Austen.
Förmodligen en av de bästa böcker om ett missförstått mellanbarn som heter Anne som någonsin har skrivits. Den är också liten och lätt och därmed praktisk att läsa när man står i en mycket, mycket lång kö.

The Victorians och After the Victorians av A.N. Wilson
Wilson skulle helst velat vara en engelsk kyrkoherde på 1860-talet, men hans krönikor över den viktorianska tiden och dess efterdyningar är allt annat än idylliserande. Och tråkigt har man aldrig med dessa tegelstenar.

Half of a Yellow Sun av Chimamanda Ngozie Adichie
Om Biafra-kriget, två systrar som älskar och hatar varandra, en kunskapstörstande pojke och en borttappad engelsman som inte finner sig själv i Afrika. En gripande, skrämmande och inte minst mycket skickligt uppbyggd roman.

Översättarens anmärkningar av Erik Andersson.
Bör förmodligen undvikas av såväl rabiata Tolkien-fans som rabiata Tolkien-hatare, men för den som är intresserad av översättningens hantverk, eller av västsvenska ortnamn, är läsningen en högtidsstund.

Två intressanta författare jag upptäckt i år:

Tawny O’Dell och Daniel Kehlman.

2007 års bokslut.

Bokslut 2003-2006.

Fot inhandlad hos Clas Ohlson.

Läskig filttomte inhandlad på Lagerhaus.

Borde man skaffa någon belysning också?

Not från i fredags: Masken, rosten och sorgen är nu bara min, men det känns ganska bra ändå.

1. Leta (med hjälp av skolfotokatalogen eller motsvarande) upp en drös hyfsat blonda, hyfsat långhåriga, hyfsat snygga flickor och fråga om de är intresserade av att vara lucia.

2. De som säger ja får sätta på sig en tung, otymplig luciakrona med ett halvdussin brinnande stearinljus i.

3. Den som orkar le längst får uppdraget.

Fixat!

The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society

London, vårvintern 1946. Andra världskriget är äntligen över, och för Juliet Ashton leker livet. Visserligen har hon fortfarande inte kunnat ersätta sin utbombade lägenhet med något annat än ett trist hyresrum, men hennes första bok har gjort succé och förutom sin trevliga och trogna vänkrets har hon fått en hemlig beundrare som skickar fantastiska blombuketter. En dag får hon ett brev från en viss Dawsey Adams på kanalön Guenrsey. Dawsey har köpt hennes bortskänkta exemplar av Charles Lambs  Selected essays of Elia och undrar om hon vet var man kan få tag på fler av hans böcker. Juliet tar upp korrespondensen med Dawsey och får veta att han tillhör “Guernsey’s litteratur- och potatisskalspajssällskap”. Föreningen i fråga startades ursprungligen under kriget för att de tyska ockupanterna inte skulle få reda på var en viss död gris hade tagit vägen, men med tiden har föreningsmedlemmarna inte bara blivit ivriga bokläsare, utan även en tätt sammansvetsad grupp vänner.

Juliet förstår att hon här har ett utmärkt uppslag till en artikel – kanske till och med till en ny bok – och beslutar sig för att åka till Guernsey. Och eftersom The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society är den sorts berättelse där sådant händer, så blir det ett besök som förändrar hennes liv för alltid.

Jag skulle kanske rekommendera presumtiva läsare att bara läsa första halvan av The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society . Så länge som Juliet ägnar sig åt upptåg i Londons förlagsvärld och Guernseyborna skriver till henne om sina krigsminnen och  litteraturupplevelser, är romanen rolig och spännande, och så oblygt fullproppad av gammaldags brittisk charm som endast böcker skrivna av författare bosatt utanför brittiska öarna (Shaffer var från West Virginia) kan tillåtas vara. När Juliet väl kommit iväg till Guernsey blir det lite för mycket blodlös och förutsägbar romantig, lite för många tokiga upptåg och lite för mycket sentimentalitet för att man ska kunna uppskatta vare sig allvaret eller humorn ordentligt. (Å andra sidan är det först här man får möta romanläsaren, grönsaksodlaren och häxan Isola i helfigur, och hon uppväger en hel del brister.)

The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society är skriven i brevform, och den påminner mig en del om två andra korrespondensböcker; Helene Hannfs självbiografiska 84, Charing Cross road och Jean Websters roman Dear Enemy. Från den förra känner man igen kärleken till litteratur och lite av den ruffiga engelska efterkrigsmiljön, från den senare humorn och de lite haltande romantiska intrigerna. (Eugeniken slipper man, tack och lov.)

Shaffer insjuknade i cancer under arbetet med romanen och en släkting fick ta över det sista redigeringsarbetet. Kanske kan det förklara ojämnheterna. I vilket fall som helst så bjuder The Guernsey Literary and Potatoe Peel Pie Society på den sortens mysläsning som man behöver ibland i höstmörkret.

“Det kunden vill ha, det levererar vi. Om Camilla Läckberg ­lånas ut 5000 gånger per år behöver man kanske mer än ett exemplar och om Bodil Malmsten lånas ut tio gånger per år då behöver man ju inte tio exemplar.”

Jag har visserligen bara jobbat ett år på folkbibliotek (i en liten kommun, och det var ett tag sen), men blev lite konfunderad av det uttalandet. Brukar inte bibliotek anpassa inköpsvolymerna efter förväntade utlånsvolymer?

I morse satt jag och sökte lite i nätkatalogen för en av de kommuner som gav Svenska Boklån nobben (Uppsala) och beslöt mig för att kolla hur det egentligen stod till med Läckberg och Malmsten. Resultatet, om man räknade pappersböcker på huvudbibliotek, bokbuss och filialer blev att Läckbergs senaste bok, Sjöjungfrun, fanns i cirka 34 exemplar, varav åtta inte var utlånade. Det fanns fem reservationer på den. (Jag antar att filialerna inte fjärrlånar kors och tvärs åt varandra?) Malmstens senaste, Sista boken från Finistère, fanns i cirka elva exemplar, två fanns inne och det var 22 reservationer på den.

Uppenbarligen har Wicén rätt och biblioteksverksamheten behöver övertas av någon som ser till låntagarnas behov. Mer Bodil Malmsten åt folket!