Published on July 20, 2007
in museum.
Enligt den förträffliga annonstidningen Leksandsbladet finns det långtgående planer att starta ett Clas Ohlson-museum i Insjön nästa år. Allmänheten ombeds att skänka/låna ut gamla Clas Ohlson(relaterade) prylar man har liggande hemma. Osökt kommer jag att tänka på något som Bengt Göransson sade på vårens museidagar; en bra samling blir inte nödvändigtvis ett bra museum. En komplett uppsättning av svenska motorsågar eller världens största samling blandade samlingar är möjligtvis intressant för de närmast sörjande, men inte för en bredare museipublik.
Nu är det ju inget som säger att Clas Ohlson-museet måste bestå av dammiga lövsågningsverktyg i montrar, det finns åtskilligt man skulle kunna göra för att problematisera materialet. Lägga på ett genusperspektiv t.ex.: är Clas Ohson-butikerna ett ställe där män får möjlighet att shoppa loss på ett typiskt “kvinnligt” sätt utan att demaskuliniseras? Kanske kan man i en utställning kritiskt granska postorderns roll i konsumtionshysterins tid? Något om globalisering och dess för- och nackdelar kunde man också klämma in; var tillverkas alla dessa pryttlar, och av vem? En interaktiv avdelning där besökarna fick prova på att bygga kristallmottagare efter äkta Clas Ohlson-ritningar skulle man också kunna ha.
Möjligheterna är egentligen oändliga.
Katrineholms bibliotek har i dagarna infört RFID (en typ av automatisk utlåning/återlämning). Inga fler utlån eller återlämningar över disk! På bibliotekets webbplats finns en rapport om RFID på bibliotek, utförd på uppdrag av länsbibliotek i Uppsala.
Efter att ha ögnat igenom denna – mycket tekniskt inriktade – rapport, börjar jag fundera över hur de bibliotek som helt tar bort möjligheterna till “manuell” utlåning ersätter den mötesplats mellan bibliotekspersonal och besökare som lånedisken faktiskt är. (Jag har befunnit mig på båda sidor om den, så jag känner mig inte helt obildad i frågan.) Självbetjäning vid lån och återlämning lösgör tid som bibliotekspersonalen kan använda till andra, i många fall värdefulla, arbetsuppgifter – uppsökande verksamhet, webbutveckling, kulturevenmang etc. – och jag har förståelse för att man måste se till att systemen verkligen används för att de ska löna sig. Och såväl bemannade informationsdiskar som kringvandrande bibliotekspersonal kan fungera bra för de biblioteksbesökare som behöver fråga om något.
Men det finns en typ av samtal – främst de som handlar om besökarnas åsikter om biblioteket; “den här boken var fantastisk, skylta med den”, “ni borde har mer kvällsöppet”, “hur tänker ni när ni köper in dataspel” som jag föreställer mig är enklare att sätta igång när man ändå står vid disken med ett ärende. Frågan är om biblioteken har råd att förlora de samtalen och vad de gör för att få behålla dem.
(Måste i ärlighetens namn tillägga att jag är ganska glad för att det folkbibliotek jag oftast utnyttjar har infört möjligheter till både automatisk utlåning och återlämning, samt att de bytt ut sitt ganska skrämmande jätteschabrak till lånedisk mot någon betydligt anspråkslösare. Men jag är ändå glad över att den där lilla disken finns – då vet jag var jag får tag på personalen när autmaterna krånglar. Vilket de då och då gör.)