Anne skriver

Årets författare: Lisbeth Pahnke

Lisbeth Pahnke var upphovskvinna till bokserien om Britta och Silver, fjorton böcker som kom ut mellan 1966 och 1979. Jag läste ett flertal av dem i början av 80-talet, så sent som för ett decennium sen kom de tidiga böckerna i nytryck.

Härom veckan slog det mig dock att jag inte har en aning om huruvida Pahnke verkligen existerar eller ej. Kanske var namnet bara en front för ett par manliga kusiner i Lysekil som drev en liten skrivarfabrik där litterata hästflickor krängde ut kapitelböcker för svältlöner? Kanske var det egentligen Sara Lidman som kände för att slappa lite mellan de seriösa romanerna och reportageböckerna?

En snabb googling visar att verkligheten är betydligt mindre dramatisk men mycket trevligare. Enligt Barnens bibliotek så finns Pahnke på riktigt, bor i Vetlanda med några hästar och en man och skriver för tidningen Ridsport. Så var det med den saken.

Framför allt så gillar jag att även om Britta är en tonårig hästtjej som växer upp till en vuxen hästtjej som får sitt drömliv; att äga och arbeta med hästar, så framgår det med all tydlighet att drömlivet innebär att alltid gå upp i svinottan för att hästarna måste ha mat, att stå i en blåsig paddock och försöka lära griniga ungar på ännu grinigara ponnyer att trava utan att dunsa i sadeln, och att gå klädd i samma slitna jeans år ut och år in, för det är alltid viktigare att köpa kraftfoder eller en ny grimma.

Till det återkommande bi-persongalleriet hör i de tidiga böckerna den stilige Rinaldo, russet Lilleman, hans ägare Eva-Lena och hennes charmige farfar, ridläraren fabror Magnus med dottern Gunnel samt Brittas trista föräldrar och odrägliga småsyskon. I de senare böckerna ersätts de av hästarna Billy, Tim, Tom och Cayenne, hunden Skuffen ej att förglömma. Även förekommande är Brittas ridlärarkollega Kicki och hennes självupptagne pojkvän Tomas, den senare oftast i sällskap med fullblodet Lord Peter. (Fullständigt namn Lord Peter Wimsey. Pahnke är inte direkt den författare man förväntar sig ska leda vidare till Sayers, men det fungerade för mig.)

Och sist men inte minst  så finns där Lasse, en rask yngling som klär i cremefärgad polotröja och rostfärgade manchesterjeans, och som med en stalkeraktig envetenhet dyker upp för att le retsamt mot Britta och komma med förnumstiga råd som ingen har bett om. Från början är de ridskolekompisar och senare bara råkar han börja studera (till vad?) alldeles i närheten av den ridskola hon jobbar på.

Serien avslutas hastigt och lustigt mitt i en ridlärarkurs på Strömsholm. Hade den fortsatt hade jag nog förväntat mig att Britta skulle a. inleda en seriös romans med Lasse eller b. gå på en föreläsning om manliga härskartekniker och därefter träna upp Silver att trampa karln på tårna varje gång han öppnade munnen för att skämtsamt förklara vad hon gjorde för fel.