Anne skriver

Titel: Njals saga
Författare: Översatt av Lars Lönnroth
Utgivning: Atlantis, 2006
ISBN: 978-91-7353-134-4
Införskaffad: Fått i present
Läst: januari – februari 2008

Om inte annat så är det kul att läsa Njals saga för att man känner sig så kulturellt oantastlig medan man gör det. Detta är litteratur, gott folk. Fyrahundra sidor äkta världslitteratur, speciellt utvald av Atlantis och tryckt i ett sobert svart band med svartvitt skyddsomslag, allt för att garantera en högkvalitativ läsupplevelse.

Är det, om man ändå vill jämföra med modern populär-fiktion, action eller tvålopera? Mest rättegångsdrama faktiskt, alla hårdkokta repliker från döende krigare och bitch-fighterna mellan Hallgerd och Bergtora till trots. Någon slår ihjäl någon annan, lämnar sin man eller bränner upp sin grannes kornbod – oavsett vad som händer så slutar det i allmänhet med att man far iväg till Tingvalla och pratar sig fram till en överenskommelse om kompensation. Och den smartaste förhandlaren av alla är just titelgestatlen Njal.

Skämt åsido, det här är en bra utgåva av en klassisk berättelse om vänskap och hämnd. Lars Lönnroth har enligt egen utsago gjort en förhållandevis fri översättning, och med diverse svårgenomplöjliga versioner av diverse isländska sagor i minnet så anser jag att han gjort fullkomligt rätt. Det är fortfarande en snårig historia med ett gytter av huvud- och bifigurer, brutalt snabba hopp mellan olika handlingstrådar och endast sporadiska försök till miljöbeskrivning eller till att skildra gestalternas inre liv, men man behöver inte ägna alltför mycket energi på att försöka reda ut vad som faktiskt står på pappret. Några gånger blir språkbruket tvärtom alltför modernt, men det är sällan effekten blir så stor att man rycks ur handlingen. Och där den står och väger mellan mytologiskt och historisk tid, mellan asatro och kristendom, mellan vikingatåg och vardag, mellan anarki och ordning, så lever Njals saga fortfarande av egen kraft.